Tror Crossfit på vad de lär?

Jag lyssnade på en intervju med Greg Glassman för några veckor sedan i nån random podcast och det han sa gjorde ett stort intryck på mig. På ett dåligt sätt.

Han sa att han egentligen inte gillade Crossfit Games längre, speciellt inte när det låg i Carson, han sa att han inte gillade att de som vann inte följde hans gamla paleosnack om att undvika kolhydrater. Han insinuerade också att de inte tränade som det var tänkt, med konstant varierade övningar i alla möjliga tidsdomäner och blapediblupedi. Hans fokus var numera att bota diabetes. Hedersamt givetvis men också ganska naturligt att byta fokus när “forging elite fitness” bevisligen inte stämmer någon jävla stans.

En crossfitatlet på högsta nivå tränar numera väldigt likt en mångkampare men med fler och annorlunda övningar. De kan ha en tränare för gymnastik, en för simning, en för lyftning och en för flåset/crossfit/wodar som har lite övergripande koll. De kör periodiseringar och olika fokus under långa perioder och nöter detaljer. De kör inte wodar 99% av tiden eftersom ingen jävel kan bygga upp den styrka och teknik som krävs genom att hetsa mot klockan dagarna i ända. Den konstanta variationen är som bortblåst. Slumpen är utbytt mot excelblad. Här är det ordning och reda som gäller. Tombolan är död.

De äter enligt korrekt näringslära som, hör och häpna, mycket väl medger ett stort intag av ondskefulla raffinerade kolhydrater. Det ser inte alls ut som i crossfitbibeln och det är inte så jävla konstigt. Om du enbart äter nötter, ägg och kött kommer du inte ens nära prispallen. Det där fungerar inte på toppen. Det fungerar däremot utmärkt på botten där diabetes (TYP TVÅ!!!11)-gänget befinner sig. Där fungerar nämligen nästan precis vad som helst. Kan du få någon rejält överviktig och otränad person att lämna soffan några timmar i veckan får du garanterad effekt. Lyckas du dessutom hetsa upp pulsen till max och sätta något tungt i händerna på vederbörande är en dramatisk förändring av fysiken given. Success-story på insta. Före och efter-bilder samt “It saved my life.” Snyft.

Det de brukar avhålla sig från att nämna är att den jäveln hade kunnat gå med hunden, leka med barnen, handla mat manuellt med bärkasse och kort promenad till bilen eller vad som helst, bara hen kommer bort från soffan och det mumsiga skräpet som lugnar det urballade belöningssystemet i hjärnan. Att få en mer aktiv livsstil räcker i de flesta fall för att förvandlas från en ganska massiv mängd människa till en mer hanterbar sådan. Resten fixar kroppen, oftast.

För min egen del räcker det med att Crossfit är kul. Att det blir av. Det behöver inte vara det bästa som hänt träningsvärlden sedan skivstången för att jag skall pallra mig till boxen och köra. När nybörjarångesten försvunnit efter en fem-sex klasser så är det kul för de flesta oavsett fysiska förutsättningar. De konstant varierande övningarnas egentliga fördel är inte vilken mirakulös effekt det har på vår fitness utan vilken mirakulös effekt den har på vår motivation. Gympa blir bara så kul. Löpning är definitionen av enformigt. Simma är blött. Fotboll är svettigt. Hockey är kallt. Crossfit är kul. Jag skiter i om det inte är så effektivt som överstecoachen säger.  

Det är ungefär samma sak med paleosnicksnacket. Processad kost får oss ofta att äta mer. Processad kost innehåller ofta mycket kolhydrater. Om man bara äter roadkills och morötter från mammas trädgård så blir det ingen Big Mac, Red bull eller snickers. Man äter därmed vettigare mängder och därför börjar kläderna fladdra, inget annat. Det har inte med några kolhydrater att göra. Det spelar ingen roll om maten är producerad i en fabrik eller i en skogsdunge. Ris är inte farligt, inte keso heller. Ät det din kropp behöver och undvik de värsta fällorna. 

Bottom line: Glassmans hundra ord fungerar på en helt otränad och överviktig person men har absolut inget med elitidrott att göra och ingen som kommer till Crossfit Games lämnar någonting åt slumpen. 

 

John Annerud

Rymdblomma 1 på Jag är inte coach men