Berättande värmlänningar

Släktbands landskapsupplaga 1 dec 2008 I den här serien rör vi oss mellan olika landskap och försöker hitta rötterna till de långlivade föreställningar vi har om människor från olika landsändar. Värmland beskrivs ofta som diktens, sagans och poesins landskap, och värmlänningarna själva lutar sig gärna mot en tradition av stora författare, varav Selma Lagerlöf, Gustav Fröding och Nils Ferlin är några. Och sångerna går heller inte av för hackor. Ack Värmeland du sköna, du krona bland sveriges länder heter det ju i Värmlandssången.

Sedan länge har värmlänningen setts som en som berättar historier med stor förtjusning, något som inte alltid setts med blida ögon. Skaraborgaren Johan Alfred Eklund tjänstgjorde som biskop i Karlstads stift i början på 1900-talet och han lär vid ett tillfälle ha utbrustit: ”I Värmland är ingen själavård möjlig. Hälften är mytomaner och resten är poeter” Men det är inte bara de stora författarnamnen och de storvulna nationalistiska utbrotten som skapar bilden av detta län. Också värmlänningen i gemen sägs vara fylld av berättarglädje och duktig på att dra skrönor. En sån berättarglad värmlänning finns i Östra Ämtevik mitt i Värmland. Elisabeth Renström begav sig till Östra Ämteviks kyrka i hjärtat av Värmland. En halvmil därifrån ligger Mårbacka, och Selma Lagerlöf själv ligger begraven här. Den stora författarinnan sätter fortfarande sin prägel på trakten, stoltheten över henne är stor, men här ska också finnas, har det sagts nig, en nu levande berättare som inte går av för hackor. Göran Bengtsson heter han, och är kyrkvaktmästare just i Selmas kyrka. Rätt var det är kommer han gående på grusgången: Vi slår oss ner i ett vackert rum i församlingshuset. Det står granna vitrinskåp utmed väggarna, fulla med gamla böcker. ”De skaffade tant Selma hit” berättar Göran Bengtsson, ”när det var skola och de skulle ha ett bibliotek” När han själv berättar historier ska de vara äkta, handla om saker som verkligen har hänt.  Som den om hans farfar mjölnaren. -Min farfrar köpte kvarnen 1888 för 5000 kronor en fruktansvärd summa på den tiden. Vattenhjulen gick inte så fort, men hade en enorm dragkraft. Mitt i satt kugghjul som tog upp kraften. Det var ett kugghjul av järn som mötte ett av trä, berättar Göran Bengtsson. Då och då gick träkuggarna sönder, och hans farfar måste in och byta dem. Då släppte han på lite vatten för att hjulet skulle snurra en liten bit framåt så att han skulle kunna komma åt att reparera. -En gång var han tankspridd, och glömde att ta bort näven så att den fastnade mellan trä- och järnkugghjulen. Och det fanns ju ingen hjälp att få, älven brusade så det hade inte hjälpt om han hade skrikit på hjälp, risken fanns att han skulle bli stående där i flera timmar innan han skulle kunna få någon hjälp. -Då tänkte farfar för sig själv att ”det är inget annat att göra än att följa med runt”, fortsätter Göran Bengtsson. -Så han öppnade så att vattenhjulet fick gå runt, och han hörde hur det krasade när fingret som satt i krossades. När hjulet gått runt gick han in till sin fru, och bad henna ta fram saxen för att klippa av det trasiga fingret. -Min farmor var en manhaftig och stark människa, men hon klarade inte att klippa för skinnet var för segt. ”Ta hit saxen så får jag göra det själv” sa gubben, satte saxen mot bordet och klippte till – det var väl ungefär en tredjedel av fingret som var förstörd, tror Göran Bengtsson. Hans farfar rullade en trasa runt fingret som sa att det skulle nog descinficera sig självt. -Och konstigt nog så gick det bra, säger han och tillägger: ”Men han var ju stenhård, gubben.” Han var nog inte att leka med Göran Bengtssons farfar. Men det fanns fler berättare i släkten. Göran berättar om en av sina fastrar. När hon kom på besök kom historierna på köpet: -Faster Astrid brukade ta med mig in i förmaket, och så satte hon mig på en stol och började berätta med en glimt i ögat. Jag fick reda på mycket roligheter av henne. Det var sådant som hon hade upplevt. Göran Bengtsson håller hårt på att Värmland utmärker sig som en plats där berättelsetraditionen lever. -Den lokala historien finns ju överallt, men jag kan tycka att man inte verkar bry sig så mycket på andra ställen, säger han. Han berättar om de bygdevandringar han är med och ordnar varje sommar. -Det blir fler och fler som kommer, vi slår rekord varje sommar. Inte minst är det många ungdomar som är intresserade, tycker Göran Bengtsson. -Det verkar vara tid för berättelser igen, säger han. Han berättar om hur det var när han var ute och reste i sitt arbete tidigare i livet. Då förväntade sig alltid människor han mötte att han som värmlänning skulle vara glad och skojsam och ha en historia på lager. -Det kanske ligger i vår natur, funderar han. Göran Bengtsson kan man höra vid kyrkvandringar om somrarna. Är värmlänningar mer berättarglada än andra? I jämförelse med andra landskap, kan man se om värmlänningar är speciellt poetiska och benägna att berätta historier? Vi sökte upp litteraturprofessor Dag Nordmark på universitetet i Karlstad. Han ägnar sig själv i hög grad åt att forska om och kring Gustav Frödings författarskap. Men nej, han är mycket tveksam till föreställningen att värmlänningar skulle var särskilt goda historieberättare. -Jag tror att sådana här föreställningar får karaktär av självuppfyllande profetior, säger han. Om man ständigt får höra hur lustig man är och hur glad man är i att berätta historier, då vore det väl konstigt om man inte i någon mån lät sig påverkas av detta. -Mina mycket subjektiva erfarenheter efter tio år i Värmland stöder inte direkt den föreställningen säger han och ler. -Men det är alldeles klart att det finns en stark tradition till föreställningen att värmlänningen är berättarglad, tillägger han, och tar som exempel ett exempel från 1700-talet. Då sa en kyrkoherde om värmlänningarna ”Man kan ej förtiga att detta folk är mycket benägna till skaldekonsten eller poesin.” På 1930-talet kom det ut en bok som hette Landskapskynnen av Adrian Molin. Där går författaren igenom det som han menar utmärker folk i de olika landsändarna. Värmlänningen menar han, är en spelevink som är fantasifull och trevlig – men inte särskilt uthållig när det gäller troget och långvarigt arbete.  -Det gråa, sura vardagsarbetet är ingenting för värmlänningen, menar Molin, refererar Dag Nordmark. Det konstnärliga gemytet som präglar honom skulle tala emot det. -Om man ska tro Molin är värmlänningen för begåvad för att vara tillräckligt seg i arbetet. Det finns en speciell litterär figur som har spelat större roll än andra för att skapa bilden av den berättande värmlänningen, tror Dag Nordmark. Det är figuren Löpar-Nisse i skådespelet Värmlänningarna. -Löpar-Nisse dyker upp som en lustig figur på bröllopsfesten i sista akten av Värmlänningarna. Han berättar bland annat hur Napoleon kallat på honom för att ta bort ett stort berg som den franska armén behövde ta sig förbi. Den där typen av självförhärligande men lätt ironiska berättelser står Löpar-Nisse för, förklarar Dag Nordmark. Om man tänker på att skådespelet Värmlänningarna är ett av de mest spelade svenska skådespelen, kanske det allra mest spelade, så kan man förstå att bilden av den berättarglada värmlänningen fått stor spridning. Värmland har ju några riktigt stora författare, som Gustav Fröding, Selma Lagerlöf och Göran Tunström. Men, säger Dag Nordmark, det finns ju andra landskap som har lika många och kanske fler stora författare, därvidlag hamnar inte Värmland i någon särställning.  Men den värmländska stoltheten över författarna är stor och tar sig ibland lite lustiga uttryck, menar han. -Det jag har slagits av i Värmland är ju förmågan att utnyttja författarskapen och göra dem till varumärken. Han tar som exempel en rad hotell andra anläggningar som fått namn av de stora författarna. -Jag kommer ihåg första veckan jag bodde i Värmland. Då gick jag på en pizzeria och där fanns en pizza på matsedeln som hette Pizza Gustav Fröding. -Det finns en oerhörd stolthet över författarskapen, men också en förmåga att exploatera dem och dra nytta av dem och lägga in dem i bilden man bygger av regionen, slutar Dag Nordmark. En tidsresa i Karlstad Tidigare berättade Göran Bengtsson från Östra Ämtevik att det idag finns ett stort intressset från ungdomar att lyssna till berättelser om livet förr. Också i Karlstad har man känt av samma lust från de unga. Där har Olle Nilsson på Värmlandsarkiv skapat ett unikt instrument som är till för att inspirera människor att söka i arkiven. Med utgångspunkt från ett kvarter mitt i Karlstad har han skapat en DVD skiva där man kan öppna dörrarna till de olika husen och se hur människor levt och verkat där långt bak i tiden. Olle Nilsson visar ett väkänt hus i Karlstad där det förr låg en järnhandel i över hundra år. Ovanför järnhandeln fanns en våning där familjen Nygren bodde. -Genom att göra en vandring in i våningen kommer man människorna nära, sägar Olle Nilsson. Man kan besöka de olika rummen och se hur en våning av borgerlig karaktär såg ut. -Här går vi från förmaket till sovrummet, vidare in i salongen och här kan man nästan titta ut över torget. Man ser hur möbelgrupperna var placerade, att belysningen var fotogenlampor och att det var heltäckande mattor över golven. Bland de tusentals dokument som finns med i dvd skivan kommer de flesta från början av 1800- talet, men stundtals är vi nere i slutet av 1700 talet, berättar Olle Nilsson. Men vi har också dokument där det finns nu levande människor som kan berätta om historien förr. Till exempel gjorde länsarbetsnämnden en undersökning 1944 där man frågade 14 åriga skolungdomar om deras tankar inför framtiden. - Jag satt och bläddrade bland dessa papper och fann flera namn som jag känner igen och som vi sedan sökte upp och intervjuade. -Många av pojkarna ville bli poliser och flygare, och en av de unga ynglingarna var Morgan som ville bli flygare men som kom underfund med att hans hörsel var dålig och dessutom han hade ett hjärtfel. Morgan och hans mamma hade kommit fram till att det vore nog bäst att bli butiksbiträde. Hur gick det då? Jo, Morgan Larsson blev en revypappa i Karlstad, och på skivan hör man honom berätta om hur karriären såg ut. Vad går då hem hos ungdomar, vilket arkivmaterial? Mycket säger Olle Nilsson. Han klickar sig fram till ett förtryckt dokument med befolkningsstatistik från gamla tabellverket 1776 i Karlstad där man bokförde vad människor dog av. Där fann Olle en man som stupade i en kokgryta. Många barn undrar hur det gick till... -Materialet är tänkt att stimulera ungdomarna att söka sin historia och få en känsla av deleaktighet i samhällsbyggandet. Och eftersom var och en de tolv tomterna i kvarteret innehåller en mängd tidsstationer som består av foto, dokumentation, filmer, internetlänkar och annat lockar det undgomar och andra att gå vidare i sökandet efter sin egen och stadens historia.