En generation utan föräldrar

REPRIS FRÅN HÖSTEN 2018 Hur känns det att växa upp i ett främmande land utan sina föräldrar?

  Vi hör ofta om ensamkommande flyktingbarn i debatten, men mer sällan om hur känns det att vara den som skickas eller åker iväg. 15-åriga Salim vet hur det är att växa upp utan föräldrar.  - Alla mina lagkamraters föräldrar kom och kollade på deras fotbollsmatcher. Men jag hade ingen som kom. Det gjorde lite ont i hjärtat. Salim skiljs från sin mamma som 8-åring när deras by attackeras. Efter olika turer hamnar han i Sverige och saknaden efter mamman är stor. Men en dag för några veckor sedan får han ett telefonsamtal som ska förändra allting - en släkting har hittat hans mamma. Att komma själv till ett nytt land som barn kan göra att man blir väldigt kompetent och ansvarstagande. Man får tidigt lära sig att ta ansvar för sitt eget liv. - Men det är också problematiskt för barn ska inte behöva känna så, säger psykologen Mostafa Hosseini som mött många ensamkommande ungdomar i sitt arbete på HVB-hem.  När Hanif Azizi är nio år sätter hans mamma honom och lillebror på en buss till Sverige. - Det jag har varit med om har satt spår. Det är en stor utmaning för mig att ha en nära relation. Idag har han lite kontakt med sin släkt. - Nu vill de att vi ska stå varandra nära och de förväntar sig att jag ska vara kärleksfull tillbaka. Men jag har svårt att visa det, berättar han. Idag jobbar Hanif Azizi som polis och föreläser om integration, utanförskap och extremism. Gäster i programmet: Hanif Azizi, polis och föreläsare, Åsa Söderqvist Forkby, lektor i socialt arbete Linnéuniversitetet, Carl Pether Wirsén, beteendevetare och terapeut, Mostafa Hosseini, psykolog. Programledare är Ulrika Hjalmarson Neideman.