Barn som begår brott och socialtjänsten

Vem vill ta hand om barn som begår brott? Har socialtjänsten rätt kompetens och resurser för att uppfylla sitt uppdrag? Behöver vi förändra lagstiftningen för att barn som begår brott ska få bättre hjälp? Det är några av frågorna i veckans socialtjänstpodd. Veckans gäst Mikael Tärnfalk, lektor i socialt arbete med särskild inriktning mot rättsvetenskap vid Stockholms universitet, har både en lång erfarenhet av att arbeta med unga lagöverträdare inom socialtjänsten och av att forska om socialtjänstens arbete med gruppen. Han beskriver en komplex bild av socialtjänstens ansvar när det gäller barn som begår brott och hur insatserna kan förbättras. En utmaning som Mikael berättar om är att grunden till LVU, barnskyddslagen, hade både ett syfte att skydda samhället och att skydda barnet. I nuvarande lag finns bara barnets vårdbehov kvar men vi som samhälle ser fortfarande behovet av att skydda samhälle men vi pratar inte om det. Detta komplicerar tolkningen och tillämpningen av LVU. Mikael ser en massa olika linjer i hur socialtjänsten hanterar unga lagöverträdare. En utmaning är att socialtjänsten inte förstår den straffrättsliga kontexten bland annat för att man inte har straffrättslig kompetens. Om man inte kan beskriva barnets behov ur sitt sociala perspektiv så domstolen förstår då kan inte domstolen döma till det som socialtjänsten vill. En annan kompetensfråga handlar om socialsekreterarnas osäkerhet i hur man ska hantera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och barn som begår brott och som är mentalt retarderade. Det är också vanligt att socialtjänsten bedömer att den unge behöver utredas mer, trots att de haft kontakt med honom under många år och att det presenteras som ett skäl för att omhänderta enligt LVU. Det är inte tillräckligt för domstolen och har den unge då begått brott så väljer man istället att döma till sluten ungdomsvård. I andra fall menar socialtjänsten att de inte har något tillräckligt ingripande att sätta in och då återstår bara straff i form av sluten ungdomsvård. Mikael menar att socialtjänsten måste börja arbeta mer med att skapa relationer till unga och deras familjer för att kunna motivera dem till frivilliga insatser för att stoppa sociala nedbrytande beteenden. Dagens uppdelning av socialtjänstens arbete i utredning, insatser och uppföljning motverkar detta. Om man hela tiden bara träffar barn och deras familjer i fyra månader så är det väldigt svårt att bygga en tillitsfull relation. Han liknar förhållandet mellan socialtjänsten och statens institutionsstyrelse vid två föräldrar i en vårdnadskonflikt, båda aktörerna har sina olika regler och kan ha olika syn på den unges behov. Förhållandet försvåras av att den unge som utgångspunkt inte vill vara placerad och delta i vården. Om socialtjänsten vet att barnet begått grova brott kan de tjäna på att vänta ut att barnet döms till sluten ungdomsvård eftersom vården då blir gratis, åtminstone för kommunen. Mikael säger att inga socialsekreterare som han intervjuat säger att de har agerat så här men alla säger att de hör hört om andra som gör det. Under podden pratar vi också om vad det egentligen finns för insatser som fungerar för barn med multiproblematik, vilka möjligheter socialsekreterare egentligen har att välja mellan insatser. Kan barnkonventionen komma att användas för att motivera att fler barn ska omhändertas för att det är deras eget bästa att inte begå brott?