Den gyllene gåsen

Det var en gång en man som hade tre söner, den yngste kallades Dummerik och var föraktad, åtlöje och försummad vid varje tillfälle. En dag hände det att den äldste sonen ville gå ut i skogen för att hugga ved, och innan han gick gav hans mor honom en läcker pannkaka och en flaska vin, så att han inte skulle lida av hunger eller törst. När han kom ut i skogen träffade han en liten grågubbe som önskade honom god dag och sa, "Ge mig en bit kaka ur din ficka och låt mig dricka av ditt vin; jag är så hungrig och törstig." Men den kloka ynglingen svarade, "Ge dig min kaka och mitt vin? Jag har inget; stick härifrån." Och lämnade den lille mannen stående gick han sin väg. Sedan började han hugga ner ett träd, men han hade inte hunnit långt innan han gjorde ett felaktigt hugg, och yxan träffade honom i armen, så att han var tvungen att gå hem och få den ombunden. Det var vad som hände med den lille grå mannen. Sedan gick den andra sonen ut i skogen, och modern gav honom, som till den äldste, en pannkaka och en flaska vin. Den lilla grågubben mötte även honom och bad om en liten bit kaka och en klunk vin. Men den andra sonen talade rent ut och sa, "Vad jag ger dig förlorar jag själv, så stick härifrån." Och lämnade den lille mannen stående gick han sin väg. Straffet följde; när han högg på trädet slog han sig själv i benet så hårt att han måste bäras hem. Då sa Dummerik, "Far, låt mig gå ut i skogen en gång för att hugga ved; och fadern svarade, "Dina bröder har skadat sig genom att göra det; ge upp, du förstår ingenting om det." Men Dummerik fortsatte att tigga så länge, att fadern till slut sa, "Nåväl, stick härifrån; du lär dig bara av erfarenhet." Modern gav honom en kaka (den var bara gjord av vatten och bakad i askan), och med den en flaska suröl. När han kom ut i skogen mötte den lilla grågubben honom, och hälsade på honom, och sa, "Ge mig en bit av din kaka, och en klunk ur din flaska; jag är så hungrig och törstig." Och Dummerik svarade, "Jag har bara en mjöl-och-vattenkaka och suröl; men om det är gott nog för dig, låt oss sätta oss ner tillsammans och äta." Sedan satte de sig ner, och när Dummerik tog fram sin mjöl-och-vattenkaka blev den en rik pannkaka, och hans suröl blev gott vin; sedan åt de och drack, och efteråt sa den lille mannen, "Eftersom du har ett sådant vänligt hjärta, och delar med dig så villigt, ska jag ge dig tur. Där borta står ett gammalt träd; hugg ner det, och vid dess rötter kommer du att hitta något," och därpå tog den lille mannen avsked. Dummerik gick dit, och högg på trädet, och när det föll såg han, sittande bland rötterna, en gås med fjädrar av rent guld. Han lyfte upp den och tog den med sig till ett värdshus där han tänkte övernatta. Värdshusvärden hade tre döttrar som, när de såg gåsen, blev nyfikna att veta vilken underbar sorts fågel det var, och slutade med att längta efter en av dess gyllene fjädrar. Den äldsta tänkte, "Jag ska vänta på ett bra tillfälle, och då ska jag dra ut en av dess fjädrar åt mig själv;" och så, när Dummerik var ute, grep hon gåsen vid dess vinge - men där fick hennes finger och hand stanna, fasthållna. Strax efter kom den andra systern med samma idé att plocka ut en av de gyllene fjädrarna åt sig själv; men knappt hade hon rört vid sin syster, förrän hon också var tvungen att stanna, fasthållen. Sist kom den tredje med samma avsikter; men de andra skrek, "Håll dig borta! för guds skull håll dig borta!" Men hon såg inte varför hon skulle hålla sig borta, och tänkte, "Om de gör det, varför ska inte jag?" och gick mot dem. Men när hon nådde sina systrar stannade hon, hängande fast med dem. Och så var de tvungna att stanna, hela natten. Nästa morgon tog Dummerik gåsen under armen och gick iväg, omedveten om de tre flickorna som hängde fast vid den. De tre var tvungna att springa efter honom, vänster och höger, vart än hans ben bar honom. Mitt ute på fälten mötte de prästen, som när han såg processionen, sa, "Skäms på er, flickor, att springa efter en ung man genom fälten så här," och omedelbart grep han tag i den yngsta flickans hand för att dra bort henne, men knappt hade han rört vid henne förrän han också var tvungen att springa efter dem. Inte långt efter kom klockaren den vägen, och när han såg den respekterade prästen följa i klackarna på de tre flickorna, ropade han, "Ho, er vördnad, vart är ni på väg så snabbt? Ni glömmer att vi har en dopgudstjänst till idag," och han grep tag i honom i hans kappa; men knappt hade han rört vid honom förrän han också var tvungen att följa efter. När de fem trampade på, en efter en, kom två bönder med sina hackor upp från fälten, och prästen ropade till dem, och bad dem att komma och befria honom och klockaren, men knappt hade de rört vid klockaren förrän de också var tvungna att följa efter; och nu var det sju som följde efter Dummerik och gåsen. Efter en stund kom de till en stad där en kung styrde, som hade en enda dotter som var så allvarlig att ingen kunde få henne att skratta; därför hade kungen utlyst att den som kunde få henne att skratta skulle få henne till brud. Dummerik, när han hörde detta, gick med sin gås och hans hängare in i kungadotterns närvaro, och så snart hon såg de sju personerna följa alltid en efter en, brast hon ut i skratt, och det verkade som om hon aldrig kunde sluta. Och så förtjänade Dummerik rätten till henne som sin brud; men kungen tyckte inte om honom som svärson och satte upp alla möjliga invändningar, och sa att han först måste ta med sig en man som kunde dricka upp en hel vinkällare. Dummerik tänkte att den lilla grå mannen skulle kunna hjälpa honom, och gick ut i skogen, och där, på precis samma plats där han fällde trädet, såg han en man sitta med ett mycket ledsamt ansikte. Dummerik frågade honom vad som var fel, och han svarade, "Jag har en stor törst, som jag inte kan släcka: kallt vatten passar inte mig; jag har visserligen druckit upp ett helt fat vin, men vad hjälper en droppe som den?" Då sa Dummerik, "Jag kan hjälpa dig; bara kom med mig, så ska du få nog." Han tog honom rakt till kungens vinkällare, och mannen satte sig ner framför de stora faten, och drack, och drack, och innan en dag var över hade han druckit upp hela källaren. Dummerik frågade igen efter sin brud, men kungen var irriterad över att en eländig kille, kallad Dummerik av alla, skulle få hans dotter, och så ställde han upp nya villkor. Han skulle frambringa en man som kunde äta upp ett berg av bröd. Dummerik tvekade inte länge, utan sprang snabbt iväg till skogen, och där på samma plats satt en man som hade spänt ett band runt sin kropp, och gjorde en mycket beklaglig min, och sa, "Jag har ätit upp en hel bageri full av bullar, men vad hjälper det när man är så hungrig som jag är? Min mage känns helt tom, och jag är tvungen att spänna fast mig, för att jag inte ska dö av hunger." Dummerik blev mycket glad över detta, och sa, "Stig upp snabbt, och kom med mig, så ska du få nog att äta." Han förde honom rakt till kungens gård, där allt mjöl i riket hade samlats och bakats till ett berg av bröd. Mannen från skogen satte sig ner framför det och skyndade sig att äta, och på en dag hade hela berget försvunnit. Då frågade Dummerik efter sin brud för tredje gången. Kungen hittade dock ännu en ursäkt, och sa att han måste ha ett skepp som kunde segla på land eller på vatten. "Så snart," sa han, "som du kommer seglande med det, ska du få min dotter till fru." Dummerik gick rakt ut i skogen, och där satt den lilla grågubben med vilken han hade delat sin kaka, och han sa, "Jag har ätit för dig, och jag har druckit för dig, jag ska också ge dig skeppet; och allt för att du var snäll mot mig från början." Sedan gav han honom skeppet som kunde segla på land och på vatten, och när kungen såg det visste han att han inte längre kunde hålla tillbaka sin dotter. Äktenskapet ägde rum omedelbart, och vid kungens död ärvde Dummerik kungariket, och levde länge och lyckligt med sin fru.

Detta avsnitt levereras till dig av Podbean.com.