De tre små fåglarna

För tusen eller fler år sedan, var det inget annat än små kungar i detta land, och en av dem som bodde på Keuterberg var mycket förtjust i jakt. En gång när han red ut från sitt slott med sina jägare, såg tre flickor efter sina kor på berget, och när de såg kungen med alla sina följeslagare, pekade den äldsta flickan på honom och ropade till de två andra flickorna, "Om jag inte får den där, vill jag inte ha någon." Sedan svarade den andra flickan från andra sidan kullen, och pekade på den som var på kungens högra hand, "Hallå! hallå! Om jag inte får honom, vill jag inte ha någon." Dessa var dock de två ministrarna. Kungen hörde allt detta, och när han hade kommit tillbaka från jakten, lät han de tre flickorna komma till honom och frågade dem vad de hade sagt dagen innan på berget. Detta ville de inte berätta för honom, så kungen frågade den äldsta om hon verkligen ville ta honom till make? Då sa hon, "Ja," och de två ministrarna gifte sig med de två systrarna, för de var alla tre vackra och vackra i ansiktet, särskilt drottningen, som hade hår som lin. Men de två systrarna hade inga barn, och en gång när kungen var tvungen att resa hemifrån bjöd han in dem att komma till drottningen för att trösta henne, för hon skulle föda ett barn. Hon fick en liten pojke som födde en lysande röd stjärna in i världen med sig. Då sa de två systrarna till varandra att de skulle kasta den vackra pojken i vattnet. När de hade kastat honom i (jag tror det var i Weser) flög en liten fågel upp i luften, som sjöng, "Till din död är du driven, Tills Guds ord blir sagt. I den vita liljans blomma, Modiga pojke, är din grav." När de två hörde det, blev de dödsrädda och sprang iväg i stor hast. När kungen kom hem berättade de för honom att drottningen hade fött en hund. Då sa kungen, "Vad Gud gör, är väl gjort!" Men en fiskare som bodde nära vattnet fiskade upp den lilla pojken igen medan han fortfarande var vid liv, och eftersom hans fru inte hade några barn, uppfostrade de honom. När ett år hade gått, reste kungen bort igen, och drottningen fick en annan liten pojke, som de falska systrarna också tog och kastade i vattnet. Då flög en liten fågel upp igen och sjöng, "Till din död är du driven, Tills Guds ord blir sagt. I den vita liljans blomma, Modiga pojke, är din grav." Och när kungen kom tillbaka, berättade de för honom att drottningen en gång till hade fött en hund, och han sa igen, "Vad Gud gör, är väl gjort." Fiskaren fiskade dock även denna ur vattnet, och uppfostrade honom. Sedan reste kungen bort igen, och drottningen fick en liten flicka, som också de falska systrarna kastade i vattnet. Då flög en liten fågel upp igen och sjöng, "Till din död är du driven, Tills Guds ord blir sagt. I den vita liljans blomma, Vackra flicka, är din grav." Och när kungen kom hem berättade de för honom att drottningen hade fött en katt. Då blev kungen arg och beordrade att hans fru skulle kastas i fängelse, och där var hon inlåst i många långa år. Under tiden hade barnen vuxit upp. Den äldsta gick en gång ut med några andra pojkar för att fiska, men de andra pojkarna ville inte ha honom med sig, och sa, "Gå din väg, hittebarn." Då blev han mycket bekymrad och frågade den gamla fiskaren om det var sant? Fiskaren berättade för honom att han en gång när han fiskade hade dragit upp honom ur vattnet. Så sa pojken att han skulle gå ut och söka sin far. Fiskaren bad honom dock att stanna, men han lät sig inte hindras, och till slut gav fiskaren med sig. Sedan gick pojken sin väg och vandrade i många dagar, och till slut kom han till ett stort vatten där en gammal kvinna stod och fiskade. "God dag, mor," sa pojken. "Många tack," sa hon. "Du kommer att fiska länge innan du fångar något." "Och du kommer att söka länge innan du hittar din far. Hur ska du komma över vattnet?" sa kvinnan. "Gud vet." Då tog den gamla kvinnan upp honom på ryggen och bar honom genom vattnet, och han sökte länge, men kunde inte hitta sin far. När ett år hade gått, gav sig den andra pojken iväg för att söka sin bror. Han kom till vattnet, och allt gick med honom precis som med hans bror. Och nu var det ingen hemma utom dottern, och hon sörjde så mycket för sina bröder att hon till slut också bad fiskaren att låta henne ge sig iväg, för hon ville gå och leta efter sina bröder. Sedan kom hon också till det stora vattnet, och hon sa till den gamla kvinnan, "God dag, mor." "Många tack," svarade den gamla kvinnan. "Må Gud hjälpa dig med ditt fiske," sa flickan. När den gamla kvinnan hörde det, blev hon mycket vänlig, och bar henne över vattnet, gav henne en stav, och sa till henne, "Gå, min dotter, alltid framåt på den här vägen, och när du kommer till en stor svart hund, måste du passera den tyst och modigt, utan att skratta eller titta på den. Sedan kommer du till ett stort högt slott, på tröskeln till vilket du måste låta staven falla, och gå rakt genom slottet, och ut igen på andra sidan. Där kommer du att se en gammal fontän ur vilken ett stort träd har vuxit, på vilket hänger en fågel i en bur som du måste ta ner. Ta också ett glas vatten ur fontänen, och med dessa två saker gå tillbaka på samma sätt. Plocka upp staven igen från tröskeln och ta den med dig, och när du passerar hunden igen, slå den i ansiktet med den, men se till att du träffar den, och kom sedan bara tillbaka hit till mig." Flickan hittade allt exakt som den gamla kvinnan hade sagt, och på vägen tillbaka hittade hon sina två bröder som hade letat efter varandra över halva världen. De gick tillsammans till platsen där den svarta hunden låg på vägen; hon slog den i ansiktet, och den förvandlades till en stilig prins som gick med dem till floden. Där stod den gamla kvinnan fortfarande. Hon blev mycket glad att se dem igen, och bar dem alla över vattnet, och sedan gick även hon iväg, för nu var hon befriad. De andra gick dock till den gamla fiskaren, och alla var glada att de hade hittat varandra igen, men de hängde fågeln på väggen. Men den andra sonen kunde inte slå sig till ro hemma, och tog sin armborst och gick på jakt. När han var trött tog han sin flöjt och spelade musik. Kungen var också på jakt, och hörde det och gick dit, och när han träffade ynglingen, sa han, "Vem har gett dig tillstånd att jaga här?" "Åh, ingen." "Till vem hör du då?" "Jag är fiskarens son." "Men han har inga barn." "Om du inte vill tro, följ med mig." Det gjorde kungen, och förhörde fiskaren, som berättade allt för honom, och den lilla fågeln på väggen började sjunga, "Modern sitter ensam Där i det lilla fängelset, O kung av kungligt blod, Dessa är dina barn alla. De två falska systrarna, De har orsakat barnen ve, Där i det djupa vattnet Där fiskarna kommer och går." Då blev de alla skrämda, och kungen tog med sig fågeln, fiskaren och de tre barnen tillbaka till slottet, och beordrade att fängelset skulle öppnas och tog ut hans fru igen. Hon hade dock blivit ganska sjuk och svag. Då gav dottern henne lite av fontänvattnet att dricka, och hon blev stark och frisk. Men de två falska systrarna brändes, och dottern gifte sig med prinsen.

Detta avsnitt levereras till dig av Podbean.com.